PREPPING = RÄDSLA?

När jag pratar med andra om begreppet prepping och besöker forum i ämnet blir jag alltid lika fundersam. Vilken typ av prepping väljer man att syssla med och i vilken utsträckning är man beredd att gå? 

Varför väljer vissa individer att endast förebygga faror i hemmet medan andra förbereder sig för naturkatastrofer, pandemier och finanskriser? Varför har vi kategorin hard-core preppers som systematiskt förbereder sig för alla tänkbara scenarion och verkar vilja gå under jorden? Varför uppfattar vi omvärlden så olika? Beror det på egna erfarenheter, vår geografiska placering, vilken samhällsklass vi tillhör eller är vissa mer paranoida än andra?

Min uppfattning är att vi alla ser vår omvärld på olika sätt. Likaså, det som man själv uppfattar som ett stort problem kan vara ett mindre problem för andra. Det som jag inte gillar kanske är någon annans dröm. Ja, vi är alla olika och så kommer det alltid att vara. Däremot finns det en stor aspekt av prepping som jag förknippar med rädsla och oro.

Ingen skulle syssla med prepping om allting var frid och fröjd på jorden. Om samhället var ett paradis så skulle ingen behöva fundera på en här typen av frågor och vi kunde pyssla med andra saker. Men vår värld blöder och det finns anledning att ta detta på allvar. Därför tror jag att många i vårt samhälle är oroade och i viss mån rädda inför framtiden. Däremot har tyvärr inte alla kunskapen eller drivet att ta tag i sin situation för att sedermera förbättra den. Man är istället passiv och hoppas på att allting ordnar sig med tiden.

Jag tillhör kategorin av människor som föraktar oordning och strävar efter perfektion i allt jag företar mig. Detta gäller även prepping för vilket jag ser mig själv som en strukturerad och kunskapstörstig person. Jag intresserar mig för vad som händer i omvärlden och vill vara en positiv och bidragande faktor till vårt samhälle. Det betyder inte att individer som inte delar min världsuppfattning är bättre eller sämre än mig. Det återspeglar dock våra olika sätt att se på livet och vad vi uppfattar som viktigt. Vad jag prioriterar är därmed helt individuellt. En känsla av rädsla och oro kan därför vara positivt - om det blir katalysatorn till att förändra och förbättra.

Likaså har vi alla olika erfarenheter som gör oss till de personer vi är. Vissa kanske lever i en väldigt skyddad värld varpå andra har varit i krig samt upplevt andra traumatiska och tuffa situationer. Individer som upplevt svåra tider kommer givetvis att vara mer förberedda och vaksamma på omständigheter som hotar välfärden.

Var därför ingen struts som gömmer huvudet i sanden utan sök information och var inte naiv. Ställ frågor och var sann mot dig själv. Ingen annan har ansvaret över ditt liv. Du är själv din lyckans smed så börja smida medan du kan och var en god medmänniska.

Klart slut!

/Admin